Om utbildningen

Nordens Folkhögskola Biskops Arnö har två ettåriga utbildningar i dokumentärfilm – en grundkurs och en fristående projektkurs. Här lär du dig det filmiska hantverket; att berätta med hjälp av bilder och ljud och att utforska ditt och andras filmskapande. Vi lägger stor vikt vid personlig handledning och du har tillgång till teknik och redigering dygnet runt. Kursledarna är erfarna filmare och redigerare och som gästlärare kommer bl. a. filmfotografer, ljudtekniker och andra yrkesverksamma filmarbetare.

Läs mer om grundkursen här och om projektkursen här.


Så här säger några av våra tidigare studenter

Erik Hemmendorff, producent och filmare på Plattform. Elev på Biskops-Arnö 1994-1996: Det var fan det roligaste jag gjort. Pedagogiken på medialinjen som jag gick var enkel och självklar. Man började med att lära sig fotografera. Sedan gjorde man radio. Nästa steg var att sätta ihop bild och ljud: man gjorde film. Det var oerhört viktigt för mig att hamna i ett sammanhang där alla brann för samma sak. Man tilläts och tvingades att ta sin verksamhet på fullaste allvar.

Cecilia Neant-Falk, filmare. Guldbaggevinnare 2004. Elev på Biskops-Arnö 2000-2001: Klippa klippa klippa… rödvin, mat, skrapig musik, klippa, Lisskulla, Christoph, nattliga samtal, tyst, djup snö, fuktigt, rått, stjärnklar vinterhimmel, Astrid i blommiga klänningar, trötta morgnar i baracken… klippa, klippa, klippa…

Erik Gandini, filmare. Elev på Biskops-Arnö 1986-1988: När jag kom till Biskops-Arnö från Italien 1986 så var det mitt möte med Sverige. Det var en tradition i min familj att man skulle åka iväg ett år för att lära sig svenska, min mamma är från Sverige. Biskops-Arnö gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Hemma i Italien berättade jag för kompisar om Biskops-Arnö och jag minns hur chockade de blev. Jag beskrev möjligheter som man kanske hade kunnat hitta på en privat filmskola i Italien. Där hade det kostat multum, men jag betalade ingenting. För mig gav det en stor känsla av exklusivitet. På Biskops-Arnö fanns bra utrustning och en undervisning som byggde på en personlig relation. Det var hög kvalité helt enkelt. Jag är fortfarande otroligt glad över de möjligheter jag fick på Biskops-Arnö. Jag kom från Berlusconiland med Berlusconiteve och hade ingen aning om att man kunde använda en kamera för att fördjupa. För mig innebar det ett konstnärligt möte med en filmgenre som jag då inte kände till men som jag kom att ägna mig helt åt. Och jag lärde känna personer som jag fortsatte jobba med efter skolan.

Astrid Askberger, filmare. Elev på Biskops-Arnö 2000-2002: Jag tänker mej Biskops-Arnö som en trygg liten lekplats där mamma film och pappa film fanns med och supportade. Man vågade väldigt mycket.

Klara Zimmergren, radioproducent och komiker. Biskops-Arnö 1992-1994: Jag tänker ofta på Biskops-Arnö, räknar det som en av de absolut viktigaste perioderna i mitt liv. Det var där jag för första gången fick tag på mig själv som person. Vad kunde jag? Hur var jag och hur ville jag inte vara. Mycket av det som präglar mina värderingar idag föddes där. Mediakritiken och hela tiden frågeställningen från Bengt som ekar i huvudet: Vad vill du berätta? Och så festerna såklart, snacken inpå sena nätter, vännerna. Våran viktiga lilla värld. Men ändå så stor.

Martin Jern, regissör. Elev på Biskops-Arnö 1998-2000: Första veckan på ön var det en övning med 16mm-kamera. Vid antagningen hade jag ljugit och sagt att ”självklart har jag erfarenhet av 16-produktion” fast jag egentligen aldrig varit i närheten av en filmkamera. Jag blev satt att ladda kassetten. Efter framkallningen var hela rullen svart. Så den lögnen fick man äta upp. Annars så var Biskops-Arnö en plats där jag fick hitta min egen väg till det jag egentligen ville göra. Christoph mötte alla mina dumheter med ett upphöjt lugn, han kunde ta att jag ville göra allt tvärtom utan att göra det till en prestigesak. Efteråt, när jag jobbade med spelfilmen I love Johan så hade jag gjort mig av med behovet att stajla och posera, då kunde man skala bort alla tomma gester och sätta fokus på det viktiga för filmen.

Martina Iverus, filmare och fotograf. Biskops-Arnö 1985-1987: För oss som gick medialinjen 85-86 så kom utbildningen före den stora mediaboomen. Några år senare såg medielandskapet helt annorlunda ut i Sverige. Vi kom ut som den nya generationen filmare. På teve var de förvirrade, de ville veta om man var journalist, klippare, fotograf osv. Vi hade lärt oss att göra allt. Biskops-Arnö var tidigt ute, jag tror att man hade en känsla för vad som höll på att hända. Det fanns en mediekritisk atmosfär, man ifrågasatte bilderna av samhället som togs för givna i media. Under min tid började man också öppna upp ögonen för omvärlden. Sedan tror jag att filmutbildningen fortfarande var på tillväxt under de här första åren. Det blev mer helgjutet senare.

Karin Johansson-Mex, producent, verksamhetschef för Filmkontakt Nord. Elev på Biskops-Arnö 1990-1991: Biskops-Arnö var för mig som ett enda långt andetag av kreativt lugn där flödet aldrig sinade och inspirationen ständigt pockade på. På nätterna gjorde vi utflippad musik i studion och dagarna var fulla av fina, roliga människor med knasiga idéer. Jag lärde mig massor och kände att jag var på väg att hitta rätt väg i livet.

Carl Javér, filmare. Elev på Biskops-Arnö 1994-1995: Vissa saker måste inträffa vid rätt tidpunkt. Biskops-Arnö kom ganska idealiskt för mig, jag var hungrig på det livet. Man hade tillgång till all utrustning dygnet runt, man gjorde film och snackade om film, man bodde och käkade, allt på samma plats. Det var möjligt att hänge sig helt och hållet. Jag gick alltså upp en timme innan frukost varje morgon och såg en dokumentär, under hela året. Jag ville passa på att beta av lagret av dokumentärfilmer som fanns i Mediahuset.

Therese Mörnvik, filmare. Elev på Biskops-Arnö 1996-1997: Det var inte en helt lätt period. Det var mycket konflikter och kreativ ångest. Men jag tror det är meningen att det ska vara så, det är viktigt att stöta på alla problem under utbildningen. Man jobbade så intensivt. Eftersom det var trångt i redigeringen hade vi stenhårt påpassade arbetspass och när vi klippte vår slutfilm så satt vi uppe precis hela sista natten och ändrade om allt, och staplade yra och vinglande ut i morgonljuset. Jag är inte säker på om våra ändringar var de bästa för filmen. Man gav sig hän, det ligger väl i platsens egenhet. Man har fullt fokus på grejen. Man träffade många som man har med sig i livet.

Ester Martin Bergsmark, filmare. Elev på Biskops-Arnö 2004-2006: Det var på Biskops-Arnö jag och Mark Hammarberg träffades. Det klickade direkt, det var på en lunch då jag berättade att jag precis varit i Visby och blivit provocerad av det präktiga pittoreska, jag sa att jag ville bara rispa sönder allt. Vi skrattade båda inspirerat. Det blev startskottet för Svälj som vi utvecklade på ön. Biskops-Arnö var vårat högkvarter för hatkärleken till Sverige. Det är tur att det är så mysigt där, annars hade Svälj aldrig blivit så bra som den är.